Landskapsmålare
Per Ekströms hem i Partille
|
Landskapsmålare |
Text från "Partille Krönika" Per Ekström, "solmålaren", vistades i början av 1900-talet i Göteborg. År 1905 gifte han sig med en smålandsflicka och snart härefter köpte han en fastighet och bosatte sig i Partille. Det ställe han här förvärvade sig och där han grundade sitt kanske första egentliga hem efter studieåren i Paris var det lilla Dammtorpet, beläget vid Prästvägen på Partille slotts område. Om Per Ekströms vistelse härstädes skriver Cecilia Bååth-Holmberg i sitt arbete "Från drottningens ö" (Utgivet 1920 på Lindblads bokförlag, Uppsala) följande:Men hur hade Per Ekström det här ute i Partille och vad sysslade han med för konstverk under denna tid? frågar säkerligen läsaren. Svar på dessa frågor ger signaturen E. W-rk som vintern 1906 avlade ett besök hos konstnären och som i Göteborgs Aftonblad skildrade detta besök på följande sätt: Jag hade bultat på den lilla dörren, vars blanka nyckel var det enda, som röjde, att här bodde människor. Fönstren äro så nedisade, att man ej kan se gardinerna. För övrigt äro icke Per Ekströms gardiner som andras, de hänga icke på kornischer, utan äro av tunnt flor och löpa på en mässingsstång mitt över fönstret. När isen stiger högt på rutan, så kan man tro, att Per Ekström farit till staden och lämnat det vintriga Partille åt sitt öde. Jag blir tagen ur villfarelsen först när ett par ben komma klivande ned för den branta trappan från vinden. Det är Per Ekströms ben. De börja nedifrån med trätofflor, som konstnären älskar lika mycket som universitetsprofessorerna i Valby utanför Köpenhamn göra, ty de äro varma, och den, som älskar solen, flyr kölden. Men ibland bär han silkesstrumpor i tofflorna. Därpå ser jag ett par blå, uppvikta benkläder och en kavaj, en liten självbunden, syrenfärgad halsduk och en stor pärla. Och under den runda filthatten ett tjockt, lätt krusigt, gråsprängt hår, härdad hy, en skarpt skuren näsa och fint utmejslade drag, kortklippta, gråsprängda mustascher och över hakan en liten 'fluga' av skägg; slutligen små öron, som en vacker kvinna skulle vara stolt över. Därtill bruna, säkra ögon, som se mera än de låtsa om. - Är det Per Ekström? frågar jag osäkert. Så kliva vi upp igen och ett ögonblick senare står jag i hans atelier. Nästan hela väggen åt söder är glas, och solen spelar in överallt. Soldyrkaren sänker sitt huvud för strålarne, som leka i hans hår, där han sitter mitt emot mig. Därpå går han ut och klättrar gnolande nedför trappan. På staffliet ser jag en stor tavla, 'Dammen'. Den har han målat genom fönstret. Metallblått, skimrande vatten och en flergrenad pil, genom vilken aftonljuset skimrar Men nu är fönstret tillfruset, och pojkarne åka skridsko på dammen, så att han måste vänta på töväder. Så hör jag buller och klapprande, och målaren flyttar in den ena spända duken efter den andra och plockar staffli, soffa, stolar, väggar, allt fullt med bilder. Jag ser mig omkring. En soffa, ett bord, ett par stolar, en svart skänk, ett hörnskåp, en gitarr, ramar, paletter, färgtuber, en oljekanna och en indisk nässla, som ser ut som en stor, tjock vinstock och bär tätt med friska, ljusgröna blad. Men allt döljes redan till hälvten av solkloten, aftonrodnaderna, vattenreflexerna och jordvidderna, som blicka en till möte från alla dukarne. Ett par stycken från Långedrag äro med, men eljest är det Ölandsmotiv. Borgholmsruinen i dämpad belysning och andra motiv från den trakten, därav en duk, som man skulle kunna kalla 'Sol över kärret', där reflexerna springa mellan vasstuvorna, Eken där solen sitter i kronan och lyser ned, så att vattnet står vitt därutanför, ett halvt solklot, som ser med brusten blick ur havet därborta utanför Allvaren, försök, studier, skizzer och färdiga dukar om vartannat. Av särskilt intresse är en mindre, rätt gammal duk, en bred, brinnande, vit klyfta mellan träd. - Det är ett av mina första försök, att måla solen. Det kom till för 16-17 år sedan. Sedan dess har jag gjort hundratals. Kanske skall det en gång lyckas mig. Och nu sätter sig Per Ekström ned och plockar fram hembygdstavlorna: - Segersta, min hembygd, den fattigaste natur som finns på Öland, min hembygd.... Där ligga fattigkojorna i gråväder och vatten och där i sol på ängen. Jag väntade att det skulle svämma över, så att jag fick måla dem så, men vattnet kom inte. Och där äro de en oväderseftermiddag, när solen kryper tipp ur molnbrämet. Det kan sägas, att allt detta inte är mycket, men man tycker ändå bäst om de här rnotiven av mina tavlor. Och det är inte underligt hos denne naturmålare, som alltid gått sin egen väg och alltid suttit och tegat på tu man hand med naturen, så att han fått veta så mycket, och som därför kan tala med stämningens djupa, dunkla språk. Om inte Per Ekström vore så konstnärsbarn som han är, så skulle han en dag avslöja sig som filosof. Nu försmår han det. Han talar med konstens direkta, naiva språk, och av sin konst har han lärt livet. Måtte ingen missförstå jämförelsen, om jag skulle vilja finna något av Rembrandt i Per Ekströms sätt att leva och skapa. Det är något, som går igen hos många konstnärsnaturer, men på långt när icke hos alla. Men på hans atelje behöver man icke ha varit mer än en halvtimme förrän intrycket därav skall infinna sig. Det är för övrigt rätt intressant att se hur hans stämningsinnehåll växer. Han börjar på akademien med månskensstämningar och fantasier, försök i vilka det öländska landskapet med all oändlighetens sugning låg involverat, lyckades så slå sig till klarhet i Rödarums-perioden med havet, erövrade sedan solens region; och nu har landet, vidden, heden åter gripit hans starka längtan. - En hed skall jag försöka måla i vinter, säger han. Bara hed; jag tycker om hed. En väldig hed med gång bortåt, som försvinner i det eviga, och en vandrare, som vandrar bort i oändligheten. Bara ton, inga skarpa detaljer, som åskådaren ställer sig och tittar på - nej monumentalt, som en dikt, - som öknen. Jag skall försöka i vinter. Jag har ännu aldrig målat någon hed.... Skisserna komma fram ur vrån, och han visar försöken, en större, där idén är mera utförd, och en mindre där tonen är bättre träffad. - Där är ännu mycket arbete kvar, menar han. Men han lever för det arbetet; han hoppas kunna lyfta ännu en flik av slöjan hos den natur, han älskar, och är lika beredd som någonsin att försöka omigen. Att måla oändlighetens stämning och den dalande solens klärobskyr, det är de problem, som locka och bära honom". Ännu ligger det låga Dammtorpet kvar, åtminstone till det yttre oförändrat sedan den tid, då det utgjorde en stor konstnärs ringa boning, med det stora atelierfönstret blickande mot söder - mot solen, alarna buga för vinden över dammens vatten och "Silverbäcken" slingrar sig ned genom dalen, bildande det ena lilla vattenfallet efter det andra. Och från väggarna i många partillehem lysa mästarens tavlor med sina oförlikneliga, stämningsmättade dagrar.NB Är det hemskt att tänka sig att platsen för denna romantiska
historia skall bli parkeringsplats ?
GLIMTEN |
